Väl ute på plats, med självförtroendet i botten efter sista passens tunga bommar så visade det sig att det blåste betydligt mer en vad jag hade trott. Jag och kobben började med att fiska av pålandsvind, men utan resultat. det var nästan så att det var svårt att kasta, även med spinn!
När jag ledsnat på blåsfisket bestämde jag mig för att fiska lite på läsidan. Efter en stunds fiske började jag prata om lunch, men kobben tyckte att det var för tidigt... Jag flyttade mig då ett par meter i sidled och efter några kast, precis efter ett spinnstopp när jag sträckte upp linan så small det! Jag lyfte spöt hastigt och kraftigt och slirbromsen började jobba med en gång! Fisken vispade lite i ytan för att sedan göra ett par mindre rusningar. Kobben sprang upp ur vattnet och mot mig för att sedan göra en lyckad tailning på fisken. Efter mätning och snabb fotografering fick den stålblanka 50cm långa vilda öringen som var i kanon form (!) tjock bred och muskulös simma tillbaka i sitt rätta element. Lyckan var på topp efter denna otroligt vackra öringen!
Nu sitter jag här i öringkoma och funderar på vilken enorm lycka man känner efter en sådan här landad fisk, och jag funderar på varför man känner den lyckan. Jag tror att jag har kommit fram till att det är för att öringen alltid känns så långt borta, varenda minut man lägger vid vattent så känns havsöringen så långt borta, tills den helt plötsligt och ofta helt utan förvaning bara sitter där. Detta resulterar i en, iallafall för mig chockartat lycka.
Keep on fishing/Frödin
Stormfångst=tjorvfångst. Repris på den på söndag vore en klockren present :D
SvaraRadera